Ikaa^

Fotbollsträning igår, sjukt skönt att spela men tydligen så tycker inte min kropp det. När jag sprang kändes det som om någon stack en kniv i magen på mig. Röhn masserde, tryckte och hållde på, skit ont gjorde det och hon sa att det var något med min magmuskel eller tarm eller något. Och så nämnde hon något om brosk? jag fattade nadaa men det lät läskigt :o Det enda jag kunde göra var att vila och sträcka ut magen varje dag. Men jag orkar faktiskt inte vila mer. Jag har precis börjat tränat ordentligt igen sen mitt ledband i min fot skaddades (som förövrigt inte är bra än). Jag har vilat alldeles för mycket detta året p.g.a skaddor i knän, sprickor i fötter, trasiga ledband, jack i huvudet m.m. Nu får det fanimej räcka! Nån är ut efter att sabba för mig, fyfaan var jag är less på detta. Min mage ska bli bra, NU! min tarm kan gå och hänga sig! HEJDÅ!

Kif flickor -93 <3
Det är helt sjukt vad jag saknar oss. Blev helt paff när jag fick reda på att vi inte längre var ett lag. Tankarna flög runt i huvudet på mig, vilka ska jag spela med? Hur ska jag göra? Jag funderade länge på att sluta spela det jag älskade mest av allt, att jag kunde tänka den tanken gör mig sur på mig själv. Jag vill inte ge upp! Men detta laget har hjälpt mig så sjukt mycket med allt, jag ville helt enkelt inte att de skulle ta slut.  Minnena med er kommer jag alltid ha kvar. Sun cup -07, gullmarscupen -08, serie matcherna och hur vi varje match kämpade som om de vore på liv och död. Dåliga stunder hade vi också som den senaste matchen mot munkedal, jag kände inte igen mitt eget lag för fem öre. Alla var sura på alla, far och dotter bråkade och folk vägrade spela, usch då var jag riktigt förbannad på allt och alla! Men gud vad jag älskar alla ändå!

är ren jävla lycka! Det är en sån sjukt kul sport och jag fattar inte hur folk inte kan tycka att det är kul. Jag ska väl inte säga så mycket för innan jag började spela så var de det värsta jag visste. Alla mina kompisar snackade hela tiden om det och jag kunde verkligen inte förstå vad dom såg som var roligt i att sparka på en boll och springa som en idiot. Men jag kan inte tacka Teddan (min förra bästakompis i munkedal) nog för att hon fick mig att börja spela. Ett halv år tog det för hennes att få med mig på min första träning. Då var jag en liten flicka på nästan sex år och jag kunde varken passa och jag visste knappt vad en målvakt var för något. Nu, snart tio år senare så håller jag fortfarande på med min älskade sport och ärligt talat så vet jag inte vad jag skulle gjort utan fotbollen. När jag är ledsen, arg, förvirrad vad som helst så går jag ut och spelar och det känns som om att jag får kontroll på mitt liv och det enda jag känner är glädje. Just i det ögonblicket, när jag har en boll vid mina fötter känner jag riktig lycka! Jag har fått så många vänner genom fotbollen, alla mina pajjasar träffade jag genom fotbollen och dom värderar jag högt, dom är underbara! Fotboll är det bästa jag vet och även om jag inte är den bästa på det så skulle jag inte byta bort det mot något för fotbollen är mitt liv! 

Nu sitter jag här ny duschad med mobilen i högsta hugg och smsar som en galning. Ska snart ta och göra mig iordning för att åka till Liseberg. Hoppas det blir kul och att jag slutar tänka på allt annat och bara har kul. Men tror inte det går för jag tänker aldelles för mycket nu förtiden, på allt, verkligen allt! Just nu är det fotbollen som yrar runt i mitt huvud och skaddorna som jag har dragits med i tre år. Hur ska detta sluta egentligen? och när? Jag hoppas på snart för jag orkar verkligen inte ha ont hela tiden längre, det börjar fan bli irriterande. Men jag får la tänka positivt, det kunde vart värre. Eller kunde det verkligen det. För vissa gånger får jag inte spela eller så kan jag inte spela för min kropp säger stopp av alla smärtor. Jag vet faktiskt inte men det enda jag vill är att spela så kan inte bara någon byta sina knän och fötter mot mina så jag kan spela på högsta växeln igen. För den kan jag inte spela på längre, jag får hela tiden tänka på vad jag gör så att jag inte går in i för många närkamper och jag får hela tiden hålla mig på femtio procent av min kapacitet. Jag vill kunna göra mitt bästa igen och visa alla vad jag verkligen går för. Jag saknar att få höra jublet varje match när jag gjorde något bra som jag sedan fick höra i veckor efter!  Som tur är så har jag ju dom bästa som tror på att jag kan fixa detta och en dag spela bra igen. Okej, dom har aldrig sagt att jag spelar dåligt men jag vet hur de är. Men kan inte säga sånt! Så tack för att ni ger mig styrkan att fortsätta kämpa, ni är grymma!
Extra tack till fotbollsproffsen Sofie och Fannie som vanligt för att dom är dom bästa! ily guys <3